christermagister

Jag har alltid velat ha en jukebox, och nu har jag en! Jag är så glad! Visserligen spelar den bara radio, men det finns många kanaler att välja på; "Radio für Alle". Själv lyssnar jag på "P3 Rockster", "Bandit", "Rockklassiker", "Krakow" och "4U Rock N Metal".

Jag läste en bok av Åke Edwardson som heter "Jukebox". Den utspelar sig 1963 och handlar om en kille som heter Johnny. Hans yrke är att hyra ut och reparera jukeboxar. Johnny är duktig på vad han gör; han har hittat sin plats i tillvaron och trivs med den. Men han tvingas inse att han är körd! Vem vill ha en jukebox när man kan köpa en egen skivspelare? Johnny hamnar i kris och skyller på såväl Rolling Stones som Per Myrberg och hans landsplåga "34:an". Men sanningen är att utvecklingen sprungit ifrån Johnny. Allt han kan göra är att försöka anpassa sig.

Stackars Johnny är varken den första eller sista att drabbas av det här. Utvecklingen har en tendens att springa ifrån folk. Att lämna dem övergivna och förvirrade i dammet. Ett aktuellt exempel är en skomakare här i Södertälje. I 30 år har han drivit sin firma med framgång; han hade hittat sin plats i tillvaron. Skomakarens problem? Företagarföreningen i ett modernt köpcentrum kräver att alla butiker har samma öppettider. Skomakaren tvingas jobba från sju på morgonen till sex på kvällen, utan lunchrast eller andra raster, för hur ska han kunna ta det i ett enmansföretag?

Det som brukar kallas utveckling har stora likheter med utslagning och utarmning, i såväl utseende som mening.

Återkoppling till jukeboxen, och till det här med poesi som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag är som sagt dålig på att läsa "riktig" poesi, men låttexter däremot! Det är en annan sak! Jag har nobbat nedladdandet och köper mina skivor på gammalt hederligt sätt. Till största delen för att ljudkvalitén är så mycket bättre, men också för att jag älskar att läsa texterna. Få saker i världen är bättre än att dra igång en ny, efterlängtad, skiva på hög volym och lägga sig i soffan och läsa texthäftet!

Ett avsnitt ur Lars Winnerbäcks "Rusningstrafik" får avsluta inlägget och illustrera både att låttexter kan vara poesi och utvecklingens utslagning:

Mitt förra inlägg fick mig att tänka på det här med exhibitionism och voyeurism.

I somras när jag och Hanna var i Visby stod vi på en markerad utsiksplats och fotade staden. När jag fotade en översiktsbild fångade mitt vältränade mansöga upp formen av en kvinnokropp i ett fönster, och jag zoomade förstås genast in området (ja, vi män är alla karlslokar). Därmed är det ju klart hur det står till med min voyeurism, men hur fungerade hon? Var det bara en slump att hon gick omkring i lägenheten i stringtrosor, utan att dra ner persiennerna, i en lägenhet med insyn från en av Visbys populäraste utsiktspunkter? Eller var det något hon gjorde dagligen? Var det kanske hennes lilla sommarkick? Eller är hon ett oskyldigt offer?

Är det något fel på mig som inte kan låta bli att titta i liknande situationer? För tro mig, det är varken första eller sista gången jag tittar till lite mer än nödvändigt! Bör jag ha dåligt samvete för det? Bör hon skämmas om hon visade upp sig medvetet? Och hur är det egentligen med alla tjejer i de djupa urringningarna? Hur exhibitionistiskt är det? Är jag en mansgris som inte kan låta bli att titta?

Fundera på det mina vänner! Och dela gärna med er av era tankar och erfarenheter!

Själv tror jag att jag delvis svarade i mitt förra inlägg, i alla fall när det gäller exhibitionismen. Det gäller att hitta sin egen gräns. Att hålla sig inom ramen för vad man riskerar att ångra. Att inte låta sin sunda stolthet övergå till någonting fult. Som min gode vän Dahlman skrev i en kommentar så är vi många som lever ganska torftiga liv och har ett behov av lite spänning i vardagen. Var det inte allas våra kryddflickor som sa "Spice up your life"?!

Men då krävs det väl att någon lägger märke till det? Att någon tittar?

                                                                  
                         Översiktsbilden                            Zoomat



Andra bloggar om: exhibitionism, voyeurism, fotografi, foto

Nu när jag bestämt mig för att hoppa på det stora bloggtåget så börjar jag förstås fundera över varför. Vad är det som lockar? Vilken kraft är det som driver? Vilket behov fyller det?

Skummar man igenom det enorma bloggutbudet så inser man snabbt att det inte finns något enkelt eller ensidigt svar. I en del bloggar uttrycker man sin bestämda åsikt i en speciell fråga och försöker påverka opinionen eller värva sympatisörer och medlemmar. Andra skriver ytterst seriösa och objektiva inlägg som snarast kan liknas vid nyhetsreportage. Det finns bloggar där man kan lära sig allt om ...  nageltrång (!) och bloggar som innehåller fantastiska sagor. Den vanligaste bloggen verkar dock ha karaktären av dagbok. Ett ställe där man skriver vad man gjort den senaste tiden och hur man känner sig för tillfället. Man delar med sig av sig själv, sin vardag och sina innersta känslor.

Jag är övertygad om att alla typer av bloggar fyller en funktion. Bloggläsare kan ta del av skribenternas kunskap och erfarenheter, känna glädje när de tar del av berättelser eller vardagshändelser och få sin egen fantasi och skapandelust väckt. Författarna har uppenbarligen ett behov av att dela med sig av allt mellan himmel och jord, vilket kan leda till en bättre förståelse av såväl världen som sig själv.

Men var går gränsen? När ska vi använda fina ord som åsiktsfrihet och tryckfrihet och när är det mer lämpligt med de mindre vackra orden propaganda och förtryck? Hur vet vi om vi tar del av information eller helt enkelt blir lurade? Och kanske framförallt; när övergår allas vår inbyggda exhibisionism från en sund stolthet och vilja att dela med oss till någonting annat? Till någonting vi kommer att ångra?

Det som en gång är utlagt på nätet är alltid tillgängligt på nätet; i all framtid, för vem som helst och i alla tänkbara sammanhang. Fundera på det mina vänner!

Min ambition är att hålla min blogg fri från personliga detaljer som jag riskerar att ångra publiceringen av. Det som driver mig är att jag hoppas på att bloggandet kan ge mig en liknande positiv effekt som mitt fotograferande har gjort. Sedan jag började fotografera mer aktivt "ser jag världen med nya ögon". Jag upptäcker ständigt nya, vackra, detaljer i min omgivning! På samma sätt hoppas jag att bloggandet kan få mig att tänka efter och reflektera. Att fundera över händelser och personer på ett mer aktivt sätt. Att jag ska upptäcka ytterligare vackra detaljer i min omgivning ... och kanske lyckas bearbeta några av de mindre vackra


Andra bloggar om: blogg, bloggar, bloggande,

Roligt att du har hittat hit! Jag hoppas att min sida kommer att ge dig någonting i utbyte för tiden du lägger ner på att läsa den. Och i så fall blir jag glad om du har lust att ge mig någonting tillbaka i form av kommentarer, tankar och funderingar.

Jag heter Christer och tänkte skriva ett eller två inlägg varje vecka. Jag jobbar som lärare, är intresserad av världen runtomkring mig och min hobby är att fota. Därför antar jag att min blogg kommer att handla en del om skola & utbildning, funderingar kring aktuella händelser och att det kommer att dyka upp en och annan bild...

Den första bilden på sidan är ju profilbilden. Ingen hög kvalité direkt, men den påminner mig om en härlig stund i somras. Bilden är tagen av min flickvän Hanna och platsen är Fjällbacka. Vi bilade i södra Sverige och bodde i ett litet tvåmannatält i två veckor. När vi planerade resmålen läste både Hanna och jag böckerna av Camilla Läckberg som utspelar sig i Fjällbacka och i samma veva fick vi reda på att en bekant skulle jobba på en krog i Grebbestad under sommaren. Orterna ligger precis brevid varandra och därmed var det stoppet spikat. Vädret var inte det bästa, men det blev en vild och rolig kväll i Grebbestad och en fika i hamnen och promenad i Fjällbacka. Att se miljöerna man läst om förhöjer ju upplevelsen av böckerna och vi flippade ur totalt och skrattade hysteriskt när vi körde igenom Fjällbacka:

-Kör försiktigt! Gösta står säkert bakom krönet och tänker stoppa oss!

För det vet vi ju alla; att polisen Gösta inte har mycket till övers för sommargäster och turister, eller hur?


Jag har placerat min blogg i Södertälje på bloggkartan.se