christermagister

Det här inlägget kommer kanske att bli lite personligare än de tidigare har varit. Som jag skrev i mitt inlägg "Varför skriva blogg" så är min ambition "att hålla min blogg fri från personliga detaljer som jag riskerar att ångra publiceringen av", och den gränsen tänker jag försöka hålla. Samtidigt så är det som Karin Långström Vinge skriver i sin blogg:
"Ibland vet jag inte vad jag tänker förrän jag läser vad jag skriver"...

Till saken! Jag satt hemma i soffan och funderarade över hur man ska kunna lita på en annan människa. Hur man ska veta om man kan lita på en annan person. Tankarna rusade iväg åt alla håll och jag kom in på vad det egentligen betyder...att lita på någon annan... Jag började också fundera på skillnaden mellan vita lögner och ... lögner och över vilka krav man kan ställa på andra människor när det gäller ärlighet.

Att lita på någon annan. Det kan ju ha så många olika betydelser!
Allt från att man litar på att en person finns där, "no matter what",
vad man än gjort så finns en viss person där och står på din sida,
till att man litar på att en person utför en uppgift hon fått. Det är ett enormt spann! Det är svårt att skriva om det här utan att gå in på detaljer märker jag! Jag tror att jag nöjer mig med att säga att de viktigaste stommarna i att kunna lita på någon annan måste vara att man känner att den andra har goda intentioner...
Att man inte misstänker onda avsikter... Att man inte blir medvetet lurad...

Vilket för mig in på det här med att ljuga. Ingen av oss tycker att det är bra, eller rätt, att ljuga, men alla undanhåller vi vissa saker från någon annan. Eller hur? Var går gränsen? Det funderar jag på! Hur vet man om en person undanhåller information "för att det inte är viktigt" eller "för din egen skull"? När ska man göra det själv? När blir det en lögn? Och kanske viktigast av allt, hur ska man tolka det när man upptäcker saken?

Min inställning är nog att det i de allra flesta fall är bäst att att inte undanhålla saker. Att hellre spela med öppna kort och riskera att oroa eller såra än att bli synad som en bluff. Jag brukar visserligen bli kallad "brutalärlig", och det är inte alltid det är den bästa vägen, men hellre det än lögnare och falsk!

Är det därför jag har så svårt för falskhet? Är det därför jag antar det värsta när någon låter bli att berätta något? Kan man ställa samma krav på sin omgivning?

Sedan gör ju vår personliga historia och våra erfarenheter att vi tolkar saker på olika sätt. Smällarna man tar i livet påverkar självklart vår tilltro till andra människor. Bloggaren Helena frågade i sitt inlägg "Är det så" om en människa kunde bli så "illa åtgången i en tidigare relation att han/hon blir helt oförmögen att  ge sig in i en ny relation?" De flesta av oss blir inte så "skadade", men visst påverkar det! Det är inte alltid en fördel med erfarenhet! Mina erfarenheter gör inte direkt att jag har lättare att lita på någon!

Jag märker att mina tankar rör sig runt en grundläggande tillit. Det handlar om att kunna lita på en person utan att behöva påtala vad som är OK och inte. Att någon sviker ett förtroende, för vidare något som man vill hålla privat, är en lite annan sak. Är man tveksam på den punkten så finns inte den personen ens på kvallistan till att förtjäna tillit, inte från mig i alla fall.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jaha, blev jag klokare av att skriva det här då? Kanske lite... Jag hoppas att jag får några kommentarer till texten som kan föra mig vidare... Jag har redan kommit underfund med att jag nog blir tvungen att skriva ett inlägg om att lita på sig själv också, men det tar jag en annan kväll!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Intresserad? Fortsatt diskussion och förtydliganden finns i kommentarerna!

I lördags var jag, som så många andra, på kyrkogården och tände ljus. Jag och Hanna försökte fota, men det var svårt. Dels kändes det inte så bekvämt att fota bland alla andra besökare på kyrkogården och dessutom har vi inte sysslat med mörker-fotografering förut. Men några bilder blev det i alla fall!

                             Klicka för större bilder
                                               
En kyrkogård är en plats dit man går för att minnas. En plats för de anhöriga. Den första lördagen i november, varje år, går jag dit med delar av min familj. Vi har några stycken att tända ljus för, men för mig var morfar speciell och därför skriver jag om honom. Jag tror visserligen att platsen som man mest förknippar med den avlidne är det lämpligaste stället att minnas på. Några skulle säga att det är där själen finns; jag säger att det är där minnena lever kvar. Minnen kan vara mycket starka och tydliga och många känner det som att den avlidne är närvarande, och på ett sätt är de väl det... De är närvarande inom den som minns.

Jag älskar Södertälje kyrkogård och tar ofta en promenad där, med eller utan kamera. Det är vackert och stilla, men det är inte där minnet av morfar lever kvar som starkast. Det gör det ute vid vår sommarstuga. När jag sitter på verandan där han brukade sitta, känner lukten av lacknafta och bensin i hans verktygsbod eller hör kluckandet mot skrovet på ekan som han brukade ta med mig ut och fiska i. Det är då jag minns bäst. Det är då han är närvarande.

En annan sak som väcker ett starkt minne är den här fällkniven. Jag hittade den i en låda när vi rensade morfars lägenhet och jag behåller den i ett silverskrin med hans initialer graverade på locket. (Vad är det för ett skrin egentligen?)

Alla helgons dag är inte bara en dag för de döda. Det är också en dag när man träffar släkt och vänner. I år var jag och Hanna på middag hos pappa, besökte kyrkogården med mamma och sedan på krogen med syrran och Mattias. Här är ytterligare några bilder vi tog under kvällen. Jag vet inte om Stella eller vi var tröttast efter leken i soffan...

                     

Länkar till andra bloggar om: Alla helgon, halloween, döden, kyrkogård, fotografering, foto, Södertälje,

"Jag antar att Du gömmer Dig under täcket nu inatt; denna kalla natt.
Det är ett sätt att stänga av.

Och där kan tankarna få tänka som dom vill.
Där finns inga flimmerljus som hjälper till.
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken.
Det är svårt att få en plats här
i rusningstrafiken."




Länkar till andra bloggar om: jukebox, litteratur, poesi, dikter, utslagning, Lars Winnerbäck, Åke Edwardson, nedladdning, låttexter, Södertälje,Lars Winnerbäck,

Jag tänkte att jag skulle skriva ett höstinlägg, vilket verkar vara obligatoriskt bland bloggare. Det första jag gjorde var att leta höstdikter eftersom jag har lite ångest över att jag inte läser poesi så ofta; jag känner att jag borde, göra det, att jag borde gilla det. Det var lite lustigt att bland de första dikterna jag fastnade för så hette tre stycken "Höstvisa", och därför utgår jag från dem i mitt inlägg och kryddar på med lite tankar, citat och bilder som jag tagit.   ... Ja, jag vet vad du tänker: "Shit, så pretto med poesi"! Det är antagligen därför jag själv är så dålig på det, men nu har jag faktiskt gjort ett seriöst försök, och det kan väl du också göra?

                     "Nu blåser höstens vind och rönnen glöder,

                    i purpur färgas aftonhimlens rand.

                    Det hörs ett skri, en tranplog drar mot söder,

                    och vågen slår så hotfullt emot strand.

                    Nu ruvar mörkret tungt då kvällen stundar,

                    och sommarns sista fägring blommar ut.

                    För hösten skövlar både fält och lundar,

                    men sommaren är ej för evigt slut."

                    (Utdrag ur "Höstvisa" av Karl-Erik Kronqvist)

Hösten handlar mycket om död och förruttnelse, men också om vila och återuppståndelse. Kanske är det därför jag ofta hamnar på kyrkogården med min kamera nuförtiden... Hösten riktigt andas religionens symbolspråk.

                                     

                   "Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,

                   nu blir kvällarna kyliga och sena.

                   Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,

                   och med ens så förfärligt allena.

                   Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,                        

                   går och tänker på allt det där man borde.

                   Det är så mycket jag skulle sagt och gjort,

                   och det är så väldigt lite jag gjorde."                                      

                    (Utdrag ur "Höstvisa" av Tove Jansson)

Hösten är också en tid för reflektion. Man låser in sig i sitt hem och får tid att fundera. Kanske får man en släng av höstdepression. Som Hanna skrev i sin blogg: "Det känns som att det gråa, trista, kalla och blöta har intagit varenda liten levande varelse i detta avlånga land. Folk skyndar fram under sina paraplyer, trampar i vattenpölar och orkar inte göra mycket mer än att rycka på axlarna och gå vidare (...) Mörkret kryper allt närmre och närmre, löven blir färre och humöret blir dystrare."                          

Sedan jag var 12-13 år har jag drabbats av periodvisa depressioner och jag har alltid tänkt mig att det är höstdepression. För ett par år sedan när jag påpekade för min mamma att jag mådde riktigt bra, trots att det var höst, så sa hon: "Men du har ju vårdepression...". Jag tog mig en funderare och kom på att hon hade rätt! Jag brukar få vårdepression! Vad är det för stil! Höstdepression kan jag förstå, men vårdepression!?

Men vi ska inte glömma att hösten kan vara otroligt vacker också!

                    "Det glimmar i guld och klaraste rött,
                    det prasslar så sakta i parken,
                    ty hösten är kommen, och almar och lönn
                    de fälla nu bladen till marken:

                    "Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt!
                    Vi väva ett täcke så varmt och så tätt,
                    vi väva ett täcke åt marken.

                    Se vintern är nära, och vädret är grått,
                    nu måste vi värma och lysa!
                    Vi väva ett täcke så varmt och så gott,
                    att blombarnen icke må frysa."

                    (Utdrag ur "Höstvisa", text av Elsa Beskow)
          
                                    

Andra bloggar om: höst, depression, poesi, dikter, fotografi, foto, Södertälje,