Den perfekta människan
Det var roligt att så många nappade på utmaningen! Länkar till de utmanades inlägg finns här; läs dem för det finns många kloka tankar och personliga tolkningar och förtydliganden av begreppen: Hanna, Helena, drf Teflonminne, Mymlan, Deep.Ed, Joshua Tree, Vera, Pontmeister, Bumblan,
Länkar till andra bloggar om: personligt, relationer, kärlek, vänner, egenskaper, blogg, bloggosfären, bloggar, utmaning
Kan inte komma på något mer utan detta sammanfattar nog den perfekta människan, men en alldeles perfekt människa skulle nog vara lite småjobbig att ha att göra med också, eller vad tror du?
Ha en fin kväll.
Haha, kul sammanfattning, fast kockmössan ser ut att sitta lite på sniskan. ;D
Ha, det här gjorde vi bra ;)
christer: ang att vara brutalärlig så är det ibland lite knivigt. Ta tex den här klassiska frasen:
tjejen - ser min rumpa stor ut i dom här jeansen?
killen - (ja, vad ska han säga???) om då tjejens rumpa ser "stor" ut. Vad skulle du svarat henne?
När det gäller stolthet så menar jag nog mer egocentrering och som du sa narcistiska drag när det har gått alldeles för långt ,.,.
självklart ska man vara stolt över sig själv. Ordet stolthet har alltså 2 olika sidor, en bra och en dålig.
Just ja: Bra sammanfattning :)
Vera: Hur jag gör i fallet med jeansen beror på var/när frågan kommer. Om någon frågade mig i en affär hade jag helt klart varit ärlig, och då tycker jag inte ens att det är brutalt, bara omtänksamt. Om jeansen redan var inhandlade beror nog mitt svar i stort sett på tillfället... Som sagt, det kan vara knivigt ibland, men jag tror att jag i de allra flesta fall skulle vara ärlig, varför fråga annars? Ett av de få tillfällena jag kan komma på när jag skulle ljuga och säga att "de sitter jättebra" är om man var på väg till ett bröllop eller liknande och det inte gick att göra något åt och jag visste att tjejen skulle må dåligt av svaret hela kvällen... Men som sagt, varför fråga då? :-)
Mia: Min första tanke var "ja, den perfekta människa skulle nog vara riktigt jobbig att ha att göra med", men sen kom jag på att om han/hon hade alla de där egenskaperna, t ex självdistans, empati och humor, så skulle det nog gå bra i alla fall! Den perfekta människan skulle veta hur hon/han hanterade sina "superkrafter", (för jag tror att det är orimligt)!
drf: Tack, jag tycker nog att hela huvudet sitter på sniskan, men den känslan är jag van vid! :-)
Appropå det där om att inte våga skriva om ifall man uppfyller sina egna krav, så kan det ju faktiskt vara rätt intressant och se vilka utav kraven på ens egen och andras listor som man tycker att man uppfyller. Typ... bara göra en liten uppföljare, be folk att ta med minst två positiva och två negativa egenskaper från sin egen lista som tycker stämmer bäst in på sig själv, och sen att man typ ska välja två av vardera från någon annans lista. Eller helt enkelt bara ta ifrån din lilla sammanfattning. Och självklart motiveringar till det också. :)
Ja du, Hanna, det kanske skulle bli lite roligt... Men jag tror faktiskt att det viktigaste är att man tänker efter själv och är ärlig mot sig själv. Det är också bra att diskutera saken med andra, för att se om deras uppfattning liknar ens självbild, men då gör i alla fall jag hellre det över en öl med polarna. Det blir lätt så fel när man skriver, och att skriva om sina brister offentligt, och få feedback från folk man inte känner... Nej tack, inte jag i alla fall.
Jo, det är klart att det viktigaste är att man själv är medveten om sina egna brister. Och feedback från folk man inte känner är visserligen inte lika mycket värd som från någon som faktiskt känner en, och som vet hur man beter sig till vardags. Men det kanske skulle bli lite kul iaf, om det inte blev för "seriöst", fast det är rätt svårt att undvika att vara seriös när man pratar om sina brister. Jag vet inte.
*host*
vad menar du. Skulle inte jag uppfylla mia egna krav ?! VA!
;-)
Skämt åsido.
Sant..inte alltid. men på något jävla sätt så är det dit jag strävar, att alltid befinna mig i dessa ramar.
Mina mörka sidor är mina ljusa sidor.
Vad jag menar är att en "positiv" egenskap lätt kan bli negativ och det blir för mycket...
nåt åt det hållet.
*flummar vidare*
Visst är det så Helena. Jag skulle tro att vi alla har en stor del av de egenskaper som vi tar upp som positiva, eftersom det är ditåt vi strävar. Men om man ska sitta och vara självkritisk så är det ju undantagen man belyser och det kan lätt bli lite tokigt så här på nätet. Folk kan ju få en väldigt sned bild av en person som sitter och rotar i sin själs mörka vrår, och jag tror inte att någon av oss mår bra av kritik av våran personlighet som framförs av personer som inte känner oss. Men att fundera själv och diskutera med sina närmaste däremot, det kan föra oss framåt.
Jag tror visserligen att jag lärde mig en sak, insåg någonting, av det här inlägget, eller snarare diskussionen efteråt, med hjälp av två okända människor...och det är jag tacksam för!
Jag skulle sagt till tjejen med jeansen om hon redan köpt dom... Wow, vilken snygg figur du har, det har jag visserligen tänkt på förut, men nu... Jättefint! Om det var i butiken hade jag plockat fram ett par lite pösiga olivgröna bomullsbyxor och sagt, dom här blir du oemotståndlig i! Man måste känna sin partners drivkrafter... Min själs älskade har pösiga olivgröna
bomullsbyxor och hon är vackrast i VÄRLDEN!!!
